Är fortfarende hemma och är sjuk. Idag har jag faktiskt varit hemma legat i sängen hela dagen. Är totalt slut, helt jäkla utslagen.

Älskar att läsa och jag har under ett par dagar brännt igenom Katerina Janouch bok - Bedragen. Fy sjutton den har lämmnat ett spår av oro inom mig. En vass smärta. Jag har mig veterligen aldrig blivit bedragen( OM man inte räknar att mannen man är tillsammans är ute på internets kontaktsidor och söker sitt livs kärlek förståss) men däremot har jag blivit bort vald och i just det att bli bortvald ligger en sjukt stor rädsla hos mig.

Att bli bortvald av den man älskar och sen se honom med en annan kvinna. Hur jobbar man bort den oron? Och hur jobbar man bort såren som det ger? Upptäckte att mina sår finns där fortfarande efter lite drygt ett år. Jag va då tillsammans med mannen som jag trodde va mitt livs kärlek. Jag tro det fortfarande för jag saknar honom så det värker i mellan åt.

Jag kommer att komma till berättelsen om det förhållandet också men just nu orkar jag inte. Det ska erkännas att jag grät senast igår när jag saknade honom. Jag vet att det aldrig skulle kunna bli vi igen, jo då jag har varit tillbax för inte så länge sedan och provat. Han har sidor som är otroligt fantastiska som han maipulerar oss kvinnor med och när vi väl har släppt efter så kommer allt det otäcka. Kontroll behov, svartsjuka, depression osv osv osv.... Jag är inte den enda kvinnan i hans väg som blivit drabbad av allt detta utan jag vet fler som drabbats och jag vet också att killen blivit dömd för grov kvinnofridskränkning. Så synd du mitt livs kärlek, jag hade kunnat göra allt för dig och det tog tid att upptäcka att jag faktiskt klarar av att leva utan dig.

Hur det är med min nuvarande kille vet i sjutton. Han är åtminnstonde snäll eller vad jag ska säga. Fast just precis nu så dyker tanken upp: Är det särskillt snällt att inte ens erbuda sig att hjälpa till när man vet att någon ligger hemma helt utslagen  med feber och förkylning? Vad tycker ni? Hade ni gjort det om er älskade särbo hade varit sjuk? Eller begär jag för mycket? Förmodligen har jag väl för höga krav...

Igår hade jag sjukt hög feber men som alltid måste jag in på jobbet för att fixa vikarier och kolla att allt flyter på som det ska.

innan det utfodring av kids och i väg med dem til skolan. Väl hemma efter 5 timmars arbete med hög feber så försöker jag sova en stund MEN telefon jävlen ringer konstant och alla samtal utom ett är arbetsrelaterat.

Stänger jag av en förbannade mobilen så tro fan att folk snokar reda på mitt hemnummer på Eniro.

Stänga av båda telefonerna är otänkbart för tänk om det är något med mina änglar... Hemska tanke om de inte får tag på mig, deras pappa vägrar snällt svara när det inte passar honom vilket är allt som oftas :( Blir galen på honom också som inte ens kan fråga om jag behöver hjälp med barnen fast han vet att jag är totlat slut och han har två fridagar.

i dag ringde klockan 06.00 igen och då har jag sovit liiite detta pga av att båda barnen hade mardrömmar och ville sova hos mig, självklart att det får och det är riktigt mysigt när de kommer tassande in så där på natten och vill ligga nära :) Men inte när jag är sjuk, men vad göra...

Efter lämmning på skolan så sticker jag iväg till jobbet när jag kommer dit känner jag att det inte går, hela världen svajjar och jag är totalt matt. Åker hem efter bara ett par timmars jobb och tar då en temp som visar 39 graders feber FAN ÅXÅ!!

Försöker sova men som vanligt är min telefon ständigt igång.

Funderar hur det är när folk ringer min kollega och söker mig, han talar om att jag är sjuk och behöver vara ifred, välkommen åter. Lik förbannat ringer människan upp mig och tjatar om något så jäkla ovesentligt att jag inte ens kommer i håg vad det handlar om.

Sen i väg och hämta kids som är trötta och lever loppan med mig. I väg och handla, hem laga mat. Mat som vi fö skulle bli bjudna på i dag men han med stort H kom hit och åt i stället fast han skulle bjuda oss på mat... TACK SÅ JÄVLA MYCKET!!

Plocka undan disk, röja undan alla skolgrejor, kolla barnens skoluppgifter, bada dem läsa sagor natti natt. Sen plingar det till i telefonen SMS, min vikarie för i morgon kan inte komma. SKIT ÅXÅ.

Har nu suttit och försökt hitta vikarie men ingen tycks kunna varför jag nu ger upp och åker och jobbar hela jäkla dagen, bära eller brista men jag orkar inte med att ligga i sängen och känna den skyhöga pulsen dunka i ådrorna. Bättre att vara på plats, fanimej lugnare det.

Vill egentligen inte klaga men det känns hopplöst just nu, dessutom är den tänkta barnvakten inte nöjd med sin lön och jag funderar på hur jag ska få ihop till mer pengar så jag kan jobba.

Börjar faktiskt se mig besegrad av livet. Hur kunnde det bli så här? Hur gör andra ensamstående föräldrar när de inte har släkt och övriga som kan ställa upp? Hur löser det allt? Har jag en oförmåga som inte lyckas särskillt bra? Eller faktiskt har jag fått i hop det hittills men va sjutton jag flår livet ur mig snart. Nerverna sitter inte inne i kroppen längre utan står som metallströmtrådar runt min kropp. Det blixtrar, hoppar och smäller. Undrar när någon går av...

Jaha så börjar helgen lida mot sit slut, fy satan vad skönt!! Skönt för att imorgon får jag fullt ös medvetslös på mitt jobb och det är bra, riktigt riktigt bra. Jag har iof jobbat i dag också men inte alls tillräckligt hår och intensivt. Klarar bara inte av att vara hemma och klarar inte av att varva ned heller... Orkar lixom inte för så fort jag får en ledig stund så tänker jag. Tänker mkt på mitt förhållande. I fredags blev jag och mina barn ärade av att han kom hit och hör och häpna han sov till och med här!!!! I går så va han bara frånvarande och sa att han kanske skulle komma förbi och att han skulle ringa när han bestämmt sig för vad han skulle göra. Han hörde aldrig av sig... Ringde på förmiddagen i dag och låssas som ingenting. Han hade varit på dans igår med två ladies... Jag är INTE svartsjuk men det känns som att jag blir bort prioriterad hela tiden. Nu ringde han nyss och frågade om jag och kidsen skulle med på en grej MEN hur ska vi kunna det? De ska upp tidigt i morgon till skolan. Gör jag mig omöjlig och löjlig som nobbar att hänga med när han ber om det. Tänkte bara att det är viktigt för mina tjejer att få landa en stund framför Tvn så att det orkar med sin långa tuffa vecka. Kanske jag som är vrång och tvär?? Fan i mej jag blir galen på detta snart jag känner mig så oviktigt så det finns inte. På onsdag ska jag prata med min terapeut och be henne hjälpa mig att dumpa honom.

 Är det så att jag är gnällig och ställer stora krav? Jag vet inte men är det inte så att efter snart 9 månaders förhållande så borde man kanske prioritera den man är tillsammans med?

Skulle blir jätte glad och tacksam om du kommenterar min blogg. är jag knäpp i skallen eller vad????

Japp då va det morgon igen, nåja har varit vaken sen 6 i morse. Upp med kids och iväg med dem till skolan. Har en timme "fritid" innan jag börjar jobba. Jobbar till 20.30 i kväll och jag vill INTE. Jo, jag vill jobba på mitt jobb men jag vill komma hem i normal tid typ senast 17 så att jag får en stund med mina prinsessor och tänk vad skönt det vore att ha lite tid till någonting annat än att bara natta ungar och sen röj röja i huset. Ja, för det är ett evigt röjande. Men jag ska ta tag i det alldeles strax så kanske det är LITE mer ordning när jag landar hemma igen.

Den här veckan är det helgjobb åxå och det suger! VILL VARA LEDIG; VILL VARA FRIIIIIIII när det är helg. Nästa vecka jobbar jag 7 dagar av 7 möjliga och det heter så fint att vi ska kompa bort övertiden men det funkar dåligt... Fy satan. Gnäll gnäll gnäll... i alla fall va det positivit när jag vaknade i morse för solen lyste och ungarna va riktigt lugna och goa på morgonen. Har inte riktigt klurat ut vad som händer vissa mornar när de bara bråkar med varandra. Kanske är det för att de har en mamma som håller på att svimmar av trötthet, är verkligen morgontrött, är trött jämt nu för tiden för den delen. Borde väl kanske gå och sova när ungarna gör det och skita i att det är stökigt i huset?? Men får ingen sinnesro då heller.

Tänk 1 år kvar till semester igen grrrr.

Tur att jag tycker att det är kul med mitt jobb annars skulle jag inte stå ut en vecka med tiderna och pressen kan jag lova!

Nu dax att städa så är det åtminnstonde rent o snyggt nu.

Jaha så va man hemma efter en sjukt dryg dag på jobbet. Visst jag älskar mitt jobb men tiderna är helt ooptimala med tanke på att jag är ensam med mina små barn. Har löst detta med att anställa en extra mormor som jag egentligen absolut inte har råd med men vad ska man göra?? Jobba för att kunna anställa någon för att kunna jobba, hmm hur låter det????

Nåja, jag har i alla fall varit på min terapi i dag och fasiken vad skönt det är att komma iväg och få spy ur sig lite skit man går och bär på. Få höra sig själv utala funderingar man har är jäkligt nyttigt och att dessutom få det speglat mot en opartisk terapeut är ännu bättre. Har funderat på om jag är töntig som blir besviken på "min man" för att han ständigt väljer bort mig när det är andra som behöver honom. Jag skulle så gärna vilja ha honom att luta mig mot en smula. Men det är alltid annat/andra som kommer före. Jag berättade hur jag känner för min terapeut i dag och frågade om jag är knäpp som känner så (Känner mig alltid som en bitterfitta) men hon talade om att hur ska du kunna vara knäpp för att du känner svarade hon. Hon tyckte också att det är ett sundhetstecken att jag reagerar OCH faktiskt säger till honom. Inser med hennes hjälp att jag gör det lite tokigt och anfaller honom med att så här är det, istället ska jag fråga frågor om hur HAN tänker och känner kring saken. Låta honom tänka till och prata, inte lägga orden i hans mun. Det svåra är att han tar det som att då skiter vi väl i det då om det är så besvärligt. FAN det är ju inte det jag vill, jag vill ju faktiskt bara träffa honom mer, jag vill att vårt förhållande ska utvecklas och att vi ska ha en gemensam framtid tillsammans. INTE att vi ska gå skilda vägar. Jag va hursomhelst jätte taggad för att snacka med honom i dag men se det blev inget för jag jobbade till 20 å va hemma till 20.30 Ringde honom å då låg han i soffan o va helt död, fullt förståerligt fö! FAN igen... I morgon jobbar jag samma tid men det va skit samma för då ska han iväg och greja på sin sommarstuga IGEN... i helgen jobbar jag men det e skit samma det med för han ska iväg på massa jakt grejer och så har han ju stugan att snickra på. Måse erkänna att detta inte går något bra och jag är rädd att han kommer att upptäcka att det går lika bra utan mig :( Tror han tycker om mig iaf... Eller är det så att det bara är bra att ha någon att sätta på? Åhh jag tror att han är bättre än så! Men hur är det då, ibörjan va han så där gentleman och bjöd på restaurang titt som tätt, bjöd alltid på mat hemma. Jag som aldrig fått en blomma i hela mitt liv kännde mig verkligen bortskämd av honom, ja snudd på generad för att han uppvaktade så. Nu då?? Finns fan inte skapt att han köper en blomma lr nått. Jag har köpt kläder och div grejor till honom, trodde innerst inne att jag skulle få pengar av honom när jag köpte kläder för några hundra till honom men icke sa nicke och då vet han ändå att jag får hålla i mina slantar rätt hårt... Jo, det va faktiskt han som bad mig att handla när jag ändå va iväg.

Så vad e det då som är positivt med honom hmm jo det är att han är go med mina barn, han frågar hur de har det och hur de mår och mina barn gillar honom verkligen. Men annars vet jag inte riktigt vad jag ska säga känner mig mest lessen och åsidosatt om sanningen ska fram. och jag tycker det e skit att det aldrig finns en stund för bara honom och mig, antingen är det ungar med eller hans kompisar eller hans familj som är med :(

Gud vilken jävla skit blogg detta är, men jag MÅSTE få ur mig saker annars exploderar jag. Har problem med ångest och detta är ett sätt för mig att lindra den...

Och om någon fundrar på varför jag ens fortsätter att va med denna karl så är det för att jag är livrädd för att vara singel, fan för det åxå :(

Ps. Kollade min statestik och ser att det är några som kollat min blogg. hoppas ingen blir deprimerad av en bara:-/ Och har du synpunkter så skriv gärna, bra att ha fler som speglar ens tankar och jag tål att höra att jag är en bitterfitta eller vad just du nu tycker att jag är, helt OK lixom!

Jaha så gick det inte längre. Sitter här i mitt lilla hus och funderar på att fly om jag bara hade varit ensam, ensam utan barn. Nästa tanke, herreguuud så där kan jag ju inte skriva och nej faktiskt inte, klart jag vill ha mina barn men det skulle vara skönt att vara ung och fri igen. Fast sanningen är ju den att när jag va ung o fri så höll jag ju på att avlida av allt skit då åxå *SUCK*.

Nått bra är i alla fall att jag har tagit tag i bloggandet igen, har minst 40 ton som ligger och pyr inom mig, det vill ut innan jag spricker. Vet inte riktigt vart jag ska börja men det ger sig väl.

En sak är i alla fall att jag är less på att vara beroende av att vara efterfrågad. Typ på jobbet och framförallt av min kille. Va fan ska jag vara beroende av det för??? Jag har en man som är bra på många sätt, nåja han är såå mkt bättre än de andra svinen jag lyckats träffa på i mitt liv. MEN han lever sitt liv och jag mitt. Jag har tex varit sjuk i ett par dagar och tror fan att han kan ringa och fråga om jag behöver ha hjälp, nej för han har ju sitt att stå i. I dag var jag till honom med mackor för jag visste att han har fullt upp med det han gör och därför skulle vara nära svältgränsen innan han kom hem till sitt hem och maten. Så jag fjäskar snällt iväg, utan att han ber mig så klart, och laddar in en massa mackor och annat som han kan livnära sig på. Va fan jag är trött på att inte få det där tebax utan bara att ge och ge. Helt frivilligt, ja jag vet!!! Jag vet jag vet jag vet... MEN jag vill ju så gärna att han ska ge mig lite stöd och kärlek tebax snälla snälla snälla... Kärlek för honom det är att komma hit, äta min mat, vänta tills barnen somnat sätta på mig och sen åka hem. Gud vad hemskt det låter men det är ju så det är och ändå ber jag honom om att älska mig... Här om dagen lovade han att vi skulle grilla, han skulle fixa maten, han skulle bara iväg och hjälpa sin kära bror och hans tjej. Blev lite besviken igen över att han alltid bokar upp sig när vi äntligen skulle kunna göra nått på tumanhand. Timmarna gick och tillslut ringde jag upp honom, jävla förnedrane, och frågade vart han va och då va han fortfarande där och hjälpte dem. Tien ute klockan 18 kom mina barn å så va den middan putsväck... Jag hade då inte käkat på hela dan och inte handlat något för han och jag skulle ju grilla. Herregud jag lovar jag klarar mig själv och hade väl kunnat stolpa iväg och handlat min jävla mat men det kändes bra att få vara martyr med knorrande mage när han dök upp i 20 minuter. De hade blivit nerbjudna till föräldrarna på mat, inte jag. Jag fick ingen inbjudan och ändå har jag träffat honom i 8 månander nu, det sved kan jag lova, det blev så tydligt att jag inte tillhör familjen. Fan åxå. Är jag bara larvig som hänger upp mig på sånna här detaljer?? Är jag ett MIFFO som ens bryr mig??? För bryr mig det gör jag jag är skit lessen, bläää. Önskar att jag fick det där tebax som jag ger, men samtidigt hur ska jag kunna begära det av en annan människa? Jag menar vi är ju alla olika. Han har ju faktiskt bra sidor, många fler än vad någon kille jag träffat förut har haft. Sååå jag kanske är knäpp som ens känner så här?? Jag kanske ska nöja mig med hur saker o ting är. Fan fan fan.  Jag är 40 år och har fortfarande inte hittat hem. Önskar att jag skulle vilja vara singel, jo då tanken finns där att fy satan va skönt det vore att va själv, men det kan jag kosta på mig att säga när jag väl är i ett förhållande LOVAR att jag INTE säger så när jag ÄR singel, för då är jag världens mest ensamaste tjej. Som att jag inte är det nu då!

Jag är rädd för att detta kommer att bli en bitterfittas blogg men det är mitt sätt att orka vidare...