Är fortfarende hemma och är sjuk. Idag har jag faktiskt varit hemma legat i sängen hela dagen. Är totalt slut, helt jäkla utslagen.

Älskar att läsa och jag har under ett par dagar brännt igenom Katerina Janouch bok - Bedragen. Fy sjutton den har lämmnat ett spår av oro inom mig. En vass smärta. Jag har mig veterligen aldrig blivit bedragen( OM man inte räknar att mannen man är tillsammans är ute på internets kontaktsidor och söker sitt livs kärlek förståss) men däremot har jag blivit bort vald och i just det att bli bortvald ligger en sjukt stor rädsla hos mig.

Att bli bortvald av den man älskar och sen se honom med en annan kvinna. Hur jobbar man bort den oron? Och hur jobbar man bort såren som det ger? Upptäckte att mina sår finns där fortfarande efter lite drygt ett år. Jag va då tillsammans med mannen som jag trodde va mitt livs kärlek. Jag tro det fortfarande för jag saknar honom så det värker i mellan åt.

Jag kommer att komma till berättelsen om det förhållandet också men just nu orkar jag inte. Det ska erkännas att jag grät senast igår när jag saknade honom. Jag vet att det aldrig skulle kunna bli vi igen, jo då jag har varit tillbax för inte så länge sedan och provat. Han har sidor som är otroligt fantastiska som han maipulerar oss kvinnor med och när vi väl har släppt efter så kommer allt det otäcka. Kontroll behov, svartsjuka, depression osv osv osv.... Jag är inte den enda kvinnan i hans väg som blivit drabbad av allt detta utan jag vet fler som drabbats och jag vet också att killen blivit dömd för grov kvinnofridskränkning. Så synd du mitt livs kärlek, jag hade kunnat göra allt för dig och det tog tid att upptäcka att jag faktiskt klarar av att leva utan dig.

Hur det är med min nuvarande kille vet i sjutton. Han är åtminnstonde snäll eller vad jag ska säga. Fast just precis nu så dyker tanken upp: Är det särskillt snällt att inte ens erbuda sig att hjälpa till när man vet att någon ligger hemma helt utslagen  med feber och förkylning? Vad tycker ni? Hade ni gjort det om er älskade särbo hade varit sjuk? Eller begär jag för mycket? Förmodligen har jag väl för höga krav...

Igår hade jag sjukt hög feber men som alltid måste jag in på jobbet för att fixa vikarier och kolla att allt flyter på som det ska.

innan det utfodring av kids och i väg med dem til skolan. Väl hemma efter 5 timmars arbete med hög feber så försöker jag sova en stund MEN telefon jävlen ringer konstant och alla samtal utom ett är arbetsrelaterat.

Stänger jag av en förbannade mobilen så tro fan att folk snokar reda på mitt hemnummer på Eniro.

Stänga av båda telefonerna är otänkbart för tänk om det är något med mina änglar... Hemska tanke om de inte får tag på mig, deras pappa vägrar snällt svara när det inte passar honom vilket är allt som oftas :( Blir galen på honom också som inte ens kan fråga om jag behöver hjälp med barnen fast han vet att jag är totlat slut och han har två fridagar.

i dag ringde klockan 06.00 igen och då har jag sovit liiite detta pga av att båda barnen hade mardrömmar och ville sova hos mig, självklart att det får och det är riktigt mysigt när de kommer tassande in så där på natten och vill ligga nära :) Men inte när jag är sjuk, men vad göra...

Efter lämmning på skolan så sticker jag iväg till jobbet när jag kommer dit känner jag att det inte går, hela världen svajjar och jag är totalt matt. Åker hem efter bara ett par timmars jobb och tar då en temp som visar 39 graders feber FAN ÅXÅ!!

Försöker sova men som vanligt är min telefon ständigt igång.

Funderar hur det är när folk ringer min kollega och söker mig, han talar om att jag är sjuk och behöver vara ifred, välkommen åter. Lik förbannat ringer människan upp mig och tjatar om något så jäkla ovesentligt att jag inte ens kommer i håg vad det handlar om.

Sen i väg och hämta kids som är trötta och lever loppan med mig. I väg och handla, hem laga mat. Mat som vi fö skulle bli bjudna på i dag men han med stort H kom hit och åt i stället fast han skulle bjuda oss på mat... TACK SÅ JÄVLA MYCKET!!

Plocka undan disk, röja undan alla skolgrejor, kolla barnens skoluppgifter, bada dem läsa sagor natti natt. Sen plingar det till i telefonen SMS, min vikarie för i morgon kan inte komma. SKIT ÅXÅ.

Har nu suttit och försökt hitta vikarie men ingen tycks kunna varför jag nu ger upp och åker och jobbar hela jäkla dagen, bära eller brista men jag orkar inte med att ligga i sängen och känna den skyhöga pulsen dunka i ådrorna. Bättre att vara på plats, fanimej lugnare det.

Vill egentligen inte klaga men det känns hopplöst just nu, dessutom är den tänkta barnvakten inte nöjd med sin lön och jag funderar på hur jag ska få ihop till mer pengar så jag kan jobba.

Börjar faktiskt se mig besegrad av livet. Hur kunnde det bli så här? Hur gör andra ensamstående föräldrar när de inte har släkt och övriga som kan ställa upp? Hur löser det allt? Har jag en oförmåga som inte lyckas särskillt bra? Eller faktiskt har jag fått i hop det hittills men va sjutton jag flår livet ur mig snart. Nerverna sitter inte inne i kroppen längre utan står som metallströmtrådar runt min kropp. Det blixtrar, hoppar och smäller. Undrar när någon går av...