Igår hade jag sjukt hög feber men som alltid måste jag in på jobbet för att fixa vikarier och kolla att allt flyter på som det ska.

innan det utfodring av kids och i väg med dem til skolan. Väl hemma efter 5 timmars arbete med hög feber så försöker jag sova en stund MEN telefon jävlen ringer konstant och alla samtal utom ett är arbetsrelaterat.

Stänger jag av en förbannade mobilen så tro fan att folk snokar reda på mitt hemnummer på Eniro.

Stänga av båda telefonerna är otänkbart för tänk om det är något med mina änglar... Hemska tanke om de inte får tag på mig, deras pappa vägrar snällt svara när det inte passar honom vilket är allt som oftas :( Blir galen på honom också som inte ens kan fråga om jag behöver hjälp med barnen fast han vet att jag är totlat slut och han har två fridagar.

i dag ringde klockan 06.00 igen och då har jag sovit liiite detta pga av att båda barnen hade mardrömmar och ville sova hos mig, självklart att det får och det är riktigt mysigt när de kommer tassande in så där på natten och vill ligga nära :) Men inte när jag är sjuk, men vad göra...

Efter lämmning på skolan så sticker jag iväg till jobbet när jag kommer dit känner jag att det inte går, hela världen svajjar och jag är totalt matt. Åker hem efter bara ett par timmars jobb och tar då en temp som visar 39 graders feber FAN ÅXÅ!!

Försöker sova men som vanligt är min telefon ständigt igång.

Funderar hur det är när folk ringer min kollega och söker mig, han talar om att jag är sjuk och behöver vara ifred, välkommen åter. Lik förbannat ringer människan upp mig och tjatar om något så jäkla ovesentligt att jag inte ens kommer i håg vad det handlar om.

Sen i väg och hämta kids som är trötta och lever loppan med mig. I väg och handla, hem laga mat. Mat som vi fö skulle bli bjudna på i dag men han med stort H kom hit och åt i stället fast han skulle bjuda oss på mat... TACK SÅ JÄVLA MYCKET!!

Plocka undan disk, röja undan alla skolgrejor, kolla barnens skoluppgifter, bada dem läsa sagor natti natt. Sen plingar det till i telefonen SMS, min vikarie för i morgon kan inte komma. SKIT ÅXÅ.

Har nu suttit och försökt hitta vikarie men ingen tycks kunna varför jag nu ger upp och åker och jobbar hela jäkla dagen, bära eller brista men jag orkar inte med att ligga i sängen och känna den skyhöga pulsen dunka i ådrorna. Bättre att vara på plats, fanimej lugnare det.

Vill egentligen inte klaga men det känns hopplöst just nu, dessutom är den tänkta barnvakten inte nöjd med sin lön och jag funderar på hur jag ska få ihop till mer pengar så jag kan jobba.

Börjar faktiskt se mig besegrad av livet. Hur kunnde det bli så här? Hur gör andra ensamstående föräldrar när de inte har släkt och övriga som kan ställa upp? Hur löser det allt? Har jag en oförmåga som inte lyckas särskillt bra? Eller faktiskt har jag fått i hop det hittills men va sjutton jag flår livet ur mig snart. Nerverna sitter inte inne i kroppen längre utan står som metallströmtrådar runt min kropp. Det blixtrar, hoppar och smäller. Undrar när någon går av...